12:e September
Promenad till köpingen och på vägen hem så började mina sammandragningar göra ont och spänna. Tänkte inte mer på det utan vi gick hem. Väl hemma så började sammandragningarna komma utan egentlig orsak och börja göra ondare och ondare.
Jag försökte äta lite middag och sen kom Emma över för att se film med mig. Under filmen så fortsatte sammandragningarna att komma, tätare och tätare och gjorde lite ondare varje gång. Det kändes som mensvärk. Kraftig mensvärk för dom som inte är vana skulle jag gissa.
Efter att filmen var slut så började dom tillta, blev kraftigare. Jag la mig i sängen och försökte sova, men fick lov att ligga där och börja försöka andas genom smärtan, sammandragningarna.
“Åh, jag kan inte sova när du ska andas sådär” sa Min D snällt till mig. Så jag tog med mig täcket och kudden och gick ut i soffan för att försöka sova där men efter ett tag så blev värkarna väldigt mycket kraftigare och jag insåg att det var på gång så jag ringde förlossningen. Enligt dem så fick jag känna efter själv om jag ville åka in eller om jag klarade mig hemma. Jag kunde ju “ta en alvedon och prova duscha” och se om det släppte. (HAHA! ALVEDON???)
13:e September (efter 00.00)
Jag kliver in i duschen för att lindra värkarna, det hjälper lite och ingenting. Men jag står ändå kvar i ca. 10st sammandragningar. Sen när jag kommer ut ur duschen så börjar jag tänka på vad som saknas i BB-väskan. Börjar packa ner det och fortsätter att andas genom alla värkar. Jag lägger mig i soffan och startar www.varktimer.se för att försöka klocka värkarna. Det ligger, sitter, står, lutar, gungar, kräks jag och gör tills klockan är ca. 05.00, för vi skulle behöva låna pappas bil och jag ville inte väcka honom mitt i natten så jag kämpade och kämpade hemma med värkarna trots att dom nästintill var okontrollerbara.
Värkarna blev aldrig regelbundna, och blev aldrig tätare mellan varandra.
Jag går in i duschen igen, både för att fördriva tid och för att försöka lindra värkarna lite iaf. DET FUNKAR INTE! Det blir bara värre och jag kliver ut ur duschen och ropar till Min D att han får ringa pappa och fråga om bilen.
Bilen stod tydligen redan på tomgång ute på vägen då Min D kommer och hämtar den. En nervös morfar kanske?
Bilresan till förlossningen var nog bilresan från helvetet tror jag. Jag slöt ögonen varje värk och varje gång jag tittade upp på klockan så hade det gått 3min. Varje gupp var en plåga och varje värk ville jag att bilen skulle stå stilla.
Förlossningen
Vi kommer fram till förlossningen kring 05.30-06.00. Jag hade då kämpat hemma så bra och var öppen 6cm. (Mina värsta tankar var att jag knappt var öppen alls och hade kämpat hela natten för ingenting) Jag kan inte gå (pga. Värkarna) till förlossningsrummet utan får åka rullstol dit. Där inne så får jag prova lustgas. Till min stora besvikelse så funkar den inte ett skvatt för mig. Dom höjer efter ett tag, den funkar fortfarande inte.
Varje timme kollade dom hur öppen jag var och varje timme är det en centimeter mer. Jag provade att stå på knä i sängen med lutandes mot en saccosäck, jag provade ligga ner på rygg, ligga ner på sidan, jag provade stå och luta mig mot ett gå-bord, you name it. När jag var öppen ca.6-7cm så slutade jag klaga på att lustgasen inte fungerade. (jag antar att den hade börjat hjälpa då, men blev besviken att smärtan var densamma) Men sen när jag var öppen 8cm så vill dom ge förlossningsarbetet en “skjuts” så dom frågade om dom skulle göra så vattnet gick. Självklart! Tyckte jag som kände mig, ärligt talat, lite less på värkarna. Ohej! Vilken skjuts det blev! Rätt som det var så kom krystvärkarna. SÅ SKÖNT!
Hon föddes 11.31 den 13 September 2010, vägde 3655gr och var 51cm lång.
Jag försökte äta lite middag och sen kom Emma över för att se film med mig. Under filmen så fortsatte sammandragningarna att komma, tätare och tätare och gjorde lite ondare varje gång. Det kändes som mensvärk. Kraftig mensvärk för dom som inte är vana skulle jag gissa.
Efter att filmen var slut så började dom tillta, blev kraftigare. Jag la mig i sängen och försökte sova, men fick lov att ligga där och börja försöka andas genom smärtan, sammandragningarna.
“Åh, jag kan inte sova när du ska andas sådär” sa Min D snällt till mig. Så jag tog med mig täcket och kudden och gick ut i soffan för att försöka sova där men efter ett tag så blev värkarna väldigt mycket kraftigare och jag insåg att det var på gång så jag ringde förlossningen. Enligt dem så fick jag känna efter själv om jag ville åka in eller om jag klarade mig hemma. Jag kunde ju “ta en alvedon och prova duscha” och se om det släppte. (HAHA! ALVEDON???)
13:e September (efter 00.00)
Jag kliver in i duschen för att lindra värkarna, det hjälper lite och ingenting. Men jag står ändå kvar i ca. 10st sammandragningar. Sen när jag kommer ut ur duschen så börjar jag tänka på vad som saknas i BB-väskan. Börjar packa ner det och fortsätter att andas genom alla värkar. Jag lägger mig i soffan och startar www.varktimer.se för att försöka klocka värkarna. Det ligger, sitter, står, lutar, gungar, kräks jag och gör tills klockan är ca. 05.00, för vi skulle behöva låna pappas bil och jag ville inte väcka honom mitt i natten så jag kämpade och kämpade hemma med värkarna trots att dom nästintill var okontrollerbara.
Värkarna blev aldrig regelbundna, och blev aldrig tätare mellan varandra.
Jag går in i duschen igen, både för att fördriva tid och för att försöka lindra värkarna lite iaf. DET FUNKAR INTE! Det blir bara värre och jag kliver ut ur duschen och ropar till Min D att han får ringa pappa och fråga om bilen.
Bilen stod tydligen redan på tomgång ute på vägen då Min D kommer och hämtar den. En nervös morfar kanske?
Bilresan till förlossningen var nog bilresan från helvetet tror jag. Jag slöt ögonen varje värk och varje gång jag tittade upp på klockan så hade det gått 3min. Varje gupp var en plåga och varje värk ville jag att bilen skulle stå stilla.
Förlossningen
Vi kommer fram till förlossningen kring 05.30-06.00. Jag hade då kämpat hemma så bra och var öppen 6cm. (Mina värsta tankar var att jag knappt var öppen alls och hade kämpat hela natten för ingenting) Jag kan inte gå (pga. Värkarna) till förlossningsrummet utan får åka rullstol dit. Där inne så får jag prova lustgas. Till min stora besvikelse så funkar den inte ett skvatt för mig. Dom höjer efter ett tag, den funkar fortfarande inte.
Varje timme kollade dom hur öppen jag var och varje timme är det en centimeter mer. Jag provade att stå på knä i sängen med lutandes mot en saccosäck, jag provade ligga ner på rygg, ligga ner på sidan, jag provade stå och luta mig mot ett gå-bord, you name it. När jag var öppen ca.6-7cm så slutade jag klaga på att lustgasen inte fungerade. (jag antar att den hade börjat hjälpa då, men blev besviken att smärtan var densamma) Men sen när jag var öppen 8cm så vill dom ge förlossningsarbetet en “skjuts” så dom frågade om dom skulle göra så vattnet gick. Självklart! Tyckte jag som kände mig, ärligt talat, lite less på värkarna. Ohej! Vilken skjuts det blev! Rätt som det var så kom krystvärkarna. SÅ SKÖNT!
Hon föddes 11.31 den 13 September 2010, vägde 3655gr och var 51cm lång.
-------------------------------------------------------------------------------------
Här kommer den förkortade versionen för er som inte orkar läsa allt:
- Första sammandragningen som gjorde ont: 12 september mitt på dagen
- Fler sammandragningar som gör ondare och ondare under dagen & kvällen
- Ringer förlossningen strax före 00.00
- Klockar värkar på http://www.varktimer.se/ under natten
- Värkarna blir förbaskat jobbiga att hantera strax före 05.00
- Åker in på förlossningen strax efter 05.00
- Lustgas som inte fungerar
- VÄRKAR!
- Öppen en cm/h
- Dom tar hinnorna så vattnet går
- Jag tycker lustgasen fungerar
- Krystvärkar
Nu vill jag ha massor av frågor kring detta!
Vad är det jag har glömt att skriva om?
Vad vill ni veta mera? (ingen fråga är för tråkig, pinsam eller hemsk)
Skruttnij, Mekkaplutt & Blashej - Over and out
2 kommentarer:
Jag blir så himla rörd när jag läser din berättelse! Minnena ev mina egna väcks till liv... Att föda barn är en ganska konstig känsla! Överväldigande, smärtsam, lycklig, övermänsklig, djurisk, ursprunglig och fantstisk! Allt på samma gång, och samtidigt lite svårt att tänka på och komma ihåg vilket gör det lite sorgligt också...
En sak är ju dock helt säker! Man hade inte velat ha det ogjort!
Tack för din berättelse!!!
Äntligen! :) Tyckte du fick med allt. :) Så tyvärr har jag inga frågor, men jag har ju bombarderat dig med frågor innan. :P
SV: Haha, nej ingen dammsugning och strumpstoppning och sånt här inte!
Okej, jamen då vet jag var hon önskar sig. :)
Skicka en kommentar